Tvålärarskap i skolan
Här är ett intressant förslag för att möjligen förbättra den svenska skolan, dess utveckling och status - inte minst för lärarna: Tvålärarskap
” Mot bakgrund av skolstängningar och friskolor finns en tredje väg att vända utvecklingen i krisande skolor: Tvålärarskap. Lösningen har hittills uppmärksammats mindre och har andra incitament. Det är en modell som till skillnad från andra lösningar fokuserar på en stärkt lärarroll.”
I ett lärande är det mycket viktigt att skilja på lärarens roll, att lära UT, och elevens roll, att lära IN. Den som inte förstått denna skillnad riskerar att missa väsentliga detaljer i ett tyckande där ideologiska eller partipolitiska skygglappar begränsar det konstruktiva samtalet.
Från en industriell tillämpning inom teknisk systemutveckling har vi under de två senaste decennierna sett en alltmer tydlig trend mot att korta ner omloppstiden för varje moment i utvecklingen (turn-around-time). Målet med detta är att hela tiden prioritera det som är viktigast för stunden, det vill säga det som ger mest nytta för slutresultatet, men inte i termer av faktiska mätbara resultatet - utan prioritering av de byggstenar som gör mest nytta för att föra utvecklingen framåt mot detta mål. Inom disciplinen för denna agila utvecklingsmetodik finna (fanns) också en speciell tillämpning för mjukvaruutveckling, där två ingenjörer uppmuntrades till att dubbelarbeta, s k parprogrammering. Jag har ofta sett detta som ett oerhört kraftfullt och effektivt sätt att snabbt komma framåt i en klurig konstruktionssituation. Dock lämpar sig utvecklingsarbetet inte helt för kontinuerligt samarbetande på detta vis - men det har nästan alltid sin plats. En svårighet är att kunna matcha två kollegor med samma bakgrund och kunskap, så att de faktiskt kan samarbeta på lika villkor. Men, om man lyckas överbrygga en sådan skillnad - vilket görs genom tillit och öppenhet för varandras styrkor och svagheter - så kan det tillämpas i snart sagt alla situationer av kreativt arbete. Och det görs, självklart görs det, även om det rent praktiskt inte betraktas som den där ursprungliga metoden ”parprogrammering”. Pararbete, är effektivt!
Omvandlat till skolans värld handlar den agila metodiken om att tillgodose elevens behov av att utveckla förmågan att lära IN, alltså att tillgodose elevens förmåga med just de pusselbitar de saknar där och då, för att ta till sig det läraren vill lära ut. Resultatet, möjligen i form av betygssättning, är faktiskt mer relevant att mäta som skolans förmåga att hjälpa eleven med sin inlärning. I många skolor utnyttjas redan denna teknik för pararbete, och två elever kan paras ihop där den ene kanske redan nått en viss förståelse för ämnet, medans den andra ännu saknar några av sina pusselbitar. Även om det inte alltid är uppenbart - varken för eleverna eller deras föräldrar - så tjänar båda eleverna på detta pararbete: den som har försprånget får en fördjupad kunskap, helt enkelt därför att övningen i att lära UT bidrar till just detta, och den som saknar sina pusselbitar får möjligheten att pröva och lyckas/misslyckas utan att hela klassen betraktar eleven. Det ger, ofta, en ökad trygghet.
Jag är helt säker på att det vore en positiv effekt för inlärningen, om en skola hade så pass väl tilltagna resurser att två lärare kan samsas i klassrummet för elevernas bästa
—-
Anders Tidström: Tvålärarskap kan lyfta en krisande skola | SvD
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Den svenska skolan slingrar som en ål i debatten. Vad ska den vara och hur ska den skötas? Ett begripligt barn av sin tid, men med rötter i det förflutna och ambitioner för morgondagen. Ingen tvekan tycks dock råda om skolan som en samhällets nyckelfaktor med läraren i huvudrollen. Men kanske den klassiska ensamvargen är på väg att socialiseras.
I boken ”Skolor som våra barn behöver – så skapar vi dem” (2019) konstaterar den brittiske skolforskaren Dylan William att skolans främsta syfte allmänt betraktas fyrfaldigt. Dels ge eleven egenmakt, dels aktualisera det bästa tänkandet och vetandet, därtill förbereda vuxet medborgarskap samt bana väg till bra arbete. Svenska läroplaner kan, i samma anda, sammanfatta skolans uppgift med två ord: kunskap, fostran.
Att den svenska skolan inte klarar sin uppgift och försöker tackla det, speglas i medierna. Utsatta skolor, nyligen i Trollhättan, stänger ner efter att ha hamnat i en nedåtgående skruv: Svårt att behålla behöriga lärare, dåliga elevbetyg, oro i klassrummen och missnöjda föräldrar. Elever bussas till fungerande skolor för integrering. Skenbar lösning – problemen flyttas och sprids, menar kritikerna. En annan lösning är att skapa friskolor. 2019 gick 15 procent av svenska grundskoleelever i en friskola. Kritiken mot till synes väl fungerande friskolor sker på flera plan: Att konkurrensen driver fram glädjebetyg, att den är segregerad och att orimliga vinster görs av riskkapitalister. Den 17/11 publicerade Expressen kultur en bredsida av skoldebattören Filippa Mannerheim mot profiterande friskolor där inget av de åtta riksdagspartierna skonades.
Mot bakgrund av skolstängningar och friskolor finns en tredje väg att vända utvecklingen i krisande skolor: Tvålärarskap. Lösningen har hittills uppmärksammats mindre och har andra incitament. Det är en modell som till skillnad från andra lösningar fokuserar på en stärkt lärarroll.
I min nyligen utkomna bok i ämnet undersöks grunden för tvålärarskap, förutsättningar och reellt utfall. Det finns drygt ett dussin skolor i Sverige med mångårig (4-5 år) erfarenhet av tvålärarskap. De satsar på två behöriga ämneslärare i klassrummet. Mest högstadier som själva, utan vare sig förebilder eller direktiv, hittat denna väg att bryta en negativ utveckling. Det finansieras med nollat vikariekonto och andra besparingar och resultatet är genomgående lysande: Lärare trivs och stannar, eleverna förbättrar sina resultat märkbart, föräldrar gläds över ordning och reda och politikerna nickar bifall. En skola i Örebro lyfte sig ur ett bottenläge till bland de bäst presterande av stadens skolor. I en förortsskola i Södertälje skapade några lärare rubriker i fackpressen. Motivet för några rutinerade lärare att återvända till sin gamla skola var tvålärarskap, inte höjd lön.
En tendens i svensk skola är att minska elevantalet och att sätta in elevassistenter. Resurserna satsade på två lärare i klassrummet tycks ge ett mer positivt utfall. En stärkt lärarroll ger gott inlärningsklimat.
Skolan har genomlidit många prövningar sedan kommunaliseringen 1991 som gjorde skolan splittrad och geografiskt mindre likvärdig. Dåvarande skolministern Göran Persson tillstår därtill att lärarnas status sänktes (memoarboken ”Min väg, mina val”, 2007) men ångrar inget. Skolkonsulten och debattören Per Kornhall är i boken ”Barnexperimentet, svensk skola i fritt fall”, 2013 inte nådig i sin kritik av decenniers skolpolitik. Forskaren Jesper Ersgård är på samma spår. I inledningen till sin bok om moderna pedagogiska tendenser (”De fem stora”, 2016) pekar han på hur trenden på 90-talet då eleverna i hög grad skulle organisera sitt eget arbete var en felorientering. Lärarens roll nedtonades, skulle mest handleda och ge råd i bakgrunden.
Flera aspekter av det framväxande tvålärarskapet är anmärkningsvärda. Det är en metod framsprungen lokalt och det är en framgångsrik problemlösningmodell som håller. Det är också intressant att just stärkandet av lärarrollen får skolan att klara sitt uppdrag. Att en av vår tids främsta skolforskare, den australiensiske pedagogikprofessorn John Hattie i sin forskning (”Synligt lärande”, 2012) drar slutsatsen att ”läraren är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn i klassrummet” är en yttre bekräftelse på att tvålärarskapet har hög potens.
Forskning kring tvålärarskap saknas i stort sett. Amerikansk forskning kring co-teaching handlar väsentligen om arbete med inkludering i klass av elever med svårigheter. Det berör inte en stärkt lärarroll. Den typ av tvålärarskap som vuxit fram i Sverige är annorlunda och behöver evidensbaserad forskning. Med forskningens stöd kan också politikers och administratörers intresse fångas. Forskningen bör kunna utröna om tvålärarskap löser akuta problem som utövarna menar. Motverkar det stress på jobbet för såväl lärare som elever? Kan det bidra långsiktigt till skolans arbetsro? Hjälper det upp elevernas betyg? Utvecklar det lärarrollen positivt? Kan det skapa större attraktion och intresse för lärarprofessionen? Är 1 + 1 mer än 2 i tvålärarskap?
Lärarens roll har genomgått förändringar sedan den obligatoriska skolan klubbades i Sveriges riksdag 1842. Att tiderna förändrats – ångmaskinerna har lämnat plats åt datorer och robotar – har satt avtryck även i skolan. I ett avseende har dock tiden stått still – läraren i klassrummet. Åtskilligt lärarsamarbete förekommer men just i klassrummet är läraren fortfarande solo. Framväxande tvålärarskap kan vara tecken på socialisering av ensamvargen och moderniserad lärarroll. Skolan behöver stärkas akut. Lärarbrist hotar på kort sikt och det goda samhället vacklar när skolan gör det. En lärare i uppbygglig dialog med ungdomen är samhällets ödesfråga upplyste redan Aristoteles om. Det är ironiskt om antiken, nyss på glid ur läroplanen, med nykter syn på kunskap och inlärning hjälper till rädda krisande svenska skolor.
Anders Tidström
lärare och frilansskribent, aktuell med boken ”Tvålärarskap – lokalproducerat och hållbart”
Kommentarer
Skicka en kommentar